2011-10-09

Vad är det det perfekta hemmet?

Läste följnande text på en blogg nyligen (min översättning):

Att iscensätta en miljö i heminredning, med flera lager, är en sann konstform. Det behärskas av en stor stylist. Men kan vi leva på det sättet i verkligheten?... Ser ditt hem ut som en butik?...På bra dagar gör delar av mitt hem det...

Detta har fått mig att fundera mycket. Medan det är väldigt skojigt med heminredningstidningar och inredningsbutiker (jag hoppas det verkligen - då jag själv driver en ju!), är det kanske så att vårt undermedvetande tar saker och ting mer på allvar? Att gränsen mellan våra logiska tankar, som säger oss att dessa bilder bara är rolig inspiration och andra subtilare drivkrafter suddas ut? 

- Blir det så att vi börjar tycka att våra hem borde se ut som butiker?
Bild: greigedesign.blogspot.com
En gång satt jag vid ett cafébord intill torget på ön Capri. Det var innan finanskrisen och det verkade som om hela torget befolkandes av superrika, pensionerade, amerikanska par. 

Av någon anledning lade jag märke till näsan på en dam som satt vid ett bord nära oss

Den hade en sån där ungdomlig liten uppsving mot spetsen och så hade hon inga rynkor - alls. Då insåg jag att även hennes kindben verkade lite konstgjorda och förmodligen hade hon också hakinplantat - skinnet var väldigt, väldigt tajt där. När jag observerade damen lite längre insåg jag att hennes ansikte rörde sig ytterst lite även när hon pratade. 

Hela intrycket var konstgjort och plastigt. 

Sedan tittade jag bort mot ett annat bord och såg att damen där hade en näsa misstänkt likt den första. Och vid ett bord lite längre bort hade ytterligare en dam...samma näsa och haka som den första. 

De fanns överallt! 

Insikten att alla dessa damer vara jätteopererade gav mig först en liten shock som snabbt övergick till en känsla av ren fasa. Jag har egentligen ingenting alls emot att folk opererar sig av kosmetiska skäl (à chacun son goût), men att så många människor skulle välja samma plastiga näsor och hårt draget skinn, vassa kindinplantat och stel-injektionerade anletsdrag var läskigt.

Jag undrar om dessa damer kunde se det verkliga eller om stackarna hade fallit offer för ett liknande fenomen som det jag befarar mig se med inredningstidningarna kontra våra hemmiljöer. 

Hade de tittat för mycket på unga, fräscha människor... 

(i tidningar, på TV, på bio, etc.), som de gärna ville likna och efter en tids bortsuddning av gränsen mellan härlig bild och logisk tanke (verkligheten) 

låtit sina ansikten pinas?

Jag vill gärna dra en parallell mellan plastikopererade människor och idén att göra om våra hus till butikslikande miljöer...

Låt inte ditt ditt hem bli stelopererat!    

12 kommentarer:

Michael sa...

Intressant! Men är det inte lite med inredning som recept. Plocka och inspireras. Hur många följer ett recept slaviskt? Man tar lite här och improviserar lite där.

Sarah James Larsson sa...

Hej Michael! Håller med dig, men det som störde mig var meningen..."På bra dagar gör delar av mitt hem det..." som om butikslooken var det ultimata. Då har det gått för långt, eller hur?
Gillar omslaget på din nya bok förresten. 100% säker att vi kommer att se dig i TV rutan igen inom kort. Det ser jag fram emot - och boken så klart.

House of Eden Interiör sa...

Som med så mycket annat - man vågar inte lita på sin egen förmåga att inreda. Man vet HUR man vill ha det, men INTE hur man kommer till målet. Rädslan för vad andra skall säga är för stor. Att "passa in" är för många oövervinneligt viktigt. När jag är ute på inredningsuppdrag har jag märkt just detta - rädslan för att misslyckas - rädslan och tron för att inte kunna, är så stor att kunden ibland inte har vågat hänga upp en tavla, i tron att det skulle bli fel. Men man kan faktiskt göra om. Det personliga är så otroligt viktigt när man stylar ett hem - boendet skall avspegla dess ägare.
Behövs då en "homestylare"? Ja, det gör det - för att kickstarta folk, och få dem att våga. Jag kan ibland känna att jag fungerar som ett inredningsmagasin, fast live.
Någon gång har jag kommit till hem som sökt hjälp, där jag undrat, - vad skall jag ändra på här?. Allt är i militärisk ordning - men personligheten saknas - det ser ut som ett shovroom. Så mår ingen bra av att leva. Då rycker jag ut och personifierar hemmet - skapar lite hemkänsla.
Oj det blev en lång kommentar - inte vet jag vad jag har svarat på heller, nästan. Men det jag vill få fram är att peronlighet är så otroligt viktigt - för ALLA.
Må!
//Christopher

Mys och hemtrevnad sa...

mycket tankvärt det du skriver idag. För mig är det viktigt att ett hm andas av den familj som bor där. Har en vännina som slaviskt följer trender och byter ut allt eftersom nya ideer skapas av media. Hon har inte ett enda foto av sina barn uppsatt, inte en teckning ingenting. Ibland när vi är där tänker jag att gud vad skönt med så kliniskt rena ytor och inga leksaker eller hundar att snubbla på....sen åker jag hem tar bort allt från fönster och väggar och apar efter stilen för att timmen efteråt sätta tillbaka allt pjuller igen...sen sitter jag nöjd och tänker att det här är ju ändå VI...det är våra minnen och våra personligheter som speglas i vårt hem...det är det som är ett hem ändå...alltså om du frågar mig...ses snart i din underbara butik hoppas jag! kramis semlan

Sarah James Larsson sa...

Hej Christopher! Det jag reagerar mot är tanken att man kan tycka att man har lyckats först när man får hemmet att se ut som en inredningsbutik. Detta är verkligen inte bra.
Kram, Sarah
PS, Det är jättebra med långa svar - det bästa jag vet:)

Sarah James Larsson sa...

Hej Semlan! Vad du är härlig och sund och vettig - o så vet jag att du älskar inredning och har underbara, kreativa inredningsidé som du experimenterar med och njuter av. Man ska kunna LEVA i ens hem - det är det enda som är viktigt, eller hur?!
Kram på dig.

Skattelyckan sa...

Ibland undrar man om folk vågar "leva" i sina strama pedanthem. Att leva rör ju till det. Att pyssla, att ha barn, leka , baka en kaka, bjuda hem vänner på middag, ha kalas, ta ett härligt fotbad - ALLT man gör stökar till det och innebär att man måste röja upp ännu mer om man vill ha "rena" ytor. Hoppas verkligen att alla tycker att det är värt att "leva". Speciellt de med barn. Må så gott! Kristina

Sarah James Larsson sa...

Hej Kristina! Det hoppas jag med.
Må så gott du också.

Familjen R sa...

Hej hej!
Håller verkligen med dig när jag läste detta. Fick en liten tankeställare själv, men kom på att jag verkligen aldrig skulle klara av att ha det på topp jämt. Ett hem ska ju verkligen representera dem som bor där och vi är ingen perfekt familj som har miljoner med pengar på banken eller tid över för att slösa allt på hemmet.
ps. Hur går det med webbutiken? Vill ha färg ;)Ds.
H/Malin

Sarah James Larsson sa...

Hej Malin! Visst är det viktigt att inte bli för obsessiv med saker.
...
Webshoppen är en jäkla utmaning får jag erkänna. Varje gång jag tror vi är framme blir det en liten skitsak som gör att ingenting fungerar som det ska..om du mejla mig om färgerna du vill ha får jag sluta plåga dig och skicka färgen direkt - om vi har "dina" val hemma (annars kommer det 2st bamsepallar från tillverkaren, med alla färger, inom kort). Finns en länk till min email i höger spalten här på bloggen. Vi hörs. Kram.

Madeleine Bengtsson sa...

Otroligt bra och tänkvärt inlägg Sarah! Det är en hårfin balansgång mellan att vara intresserad av heminredning och vara en slav under kommersialismens trender. Jag tycker det är underbart att bläddra i inredningstidningar och sen se hur snyggt det blir hemma när jag byter en gardin eller fåtölj, men jag tycker det är otroligt viktigt att inte låta det gå för långt. Nöja mig.

Jag blir inte lyckligare med ett perfekt hem (men lite gladare om det åtminstone är fina blommor i fönstret). Samma är det väl med utseende; stelopererade kinder är inget roligt, men gärna lite rouge för att pigga upp.

Måtta med allt helt enkelt! Syssla bara med inredning/utseendet så länge det är lustfyllt; så fort det går över till pedantisk butikskänsla/plastikoperation kanske man ska tänka om.

Sarah James Larsson sa...

Madeleine: Precis så är det, eller hur?! Finns ingen lust kvar när det börjar slå över till obsessivitet. Utan lust när det gäller dekoration tycker jag inte att kallas dekoration längre (endast som underrubrik). Tror det kan få namnet kontrollbehov, maktfaktor (liknande Odd Mollisar i en Mia Schäringar monolog), bekräftelsebehov, hjärntvätt, eller liknande ej önskvärda beteckningar.